Interview med Hans Rosenfeldt

Den populære svenske forfatter Hans Rosenfeldt er aktuel med thrilleren “Ulvesommer”, som udkommer d. 20. november på Politikens forlag.

I den forbindelse har vi i samarbejde med forlaget stillet Hans Rosenfeldt et par spørgsmål angående bogen. Læs bl.a. om forskellen mellem at skrive bøger og tv-manuskripter, om byen Haparanda og selvfølgelig om baggrunden for “Ulvesommer”.

Læs med her. God fornøjelse.

Hvordan har du fundet inspiration til Ulvesommer

“Det började med att jag bestämde mig för att skriva en bok på egen hand och jag hade grunden till en historia om en gänguppgörelse som gått snett och att mycket droger och pengar hamnade hos fel personer samtidigt som andra var ute efter samma sak. Ganska tidigt i processen bestämde jag mig för att förlägga historien till Haparanda. När jag väl kommit fram till det, så anpassade jag historien till platsen.

Förde in vargarna, försökte få en känsla för staden och vilka personer som kunde tänkas bebo den. Så man kan väl säga att Haparanda hjälpte till att forma historien. Sedan var en tanke i bakhuvudet att försöka måla upp en känsla som i Fargo i min bok. Huruvida det lyckades eller inte, lämnar jag åt andra att bestämma, men det var den känsla jag var ute efter…”.

Hvilke temaer har det været vigtigt for dig at undersøge i bogen

“Jag arbetar egentligen inte med teman på det sättet att jag bestämmer mig för ett ”ämne” som boken ska behandla eller handla om. Många av mina kollegor vet jag utgår ifrån ett ämne eller tema – gängkriminalitet, trafficking, invandringsfientlighet osv – men aldrig jag.

Jag tänker alltid bara på vilken historia jag vill berätta och vilka personer som behövs för att berätta den på bästa sätt. Om det finns tematik i Vargasommar, så är det väl hur långt ”vanliga” människor är villiga att går för att förändra och förbättra sin tillvaro och vad vår uppväxt gör för att forma oss som vuxna människor”.

Du er blandt andet kendt for dine kvindelige hovedkarakterer i Broen og Marcella – ligeledes er der et par kvindelige hovedpersoner i Ulvesommer. Hvad er det med dig og kvindelige hovedkarakterer – og hvilke egenskaber skal de have for at skabe en god historie ifølge dig?

“Att det blev två kvinnliga huvudkaraktärer i Vargasommar berodde på att jag ville skilja de böcker jag skriver själv från de jag skriver tillsammans med Michael Hjorth (Sebastian Bergman-serien) så mycket som möjligt. I våra böcker har vi en manlig huvudperson som reser runt på olika platser och löser brott, alltså ville jag ha en kvinna som är på en och samma plats. Då blev det Hannah Wester och Haparanda.

Att antagonisten också blev kvinna beror på att det mycket roligare och coolare med en ung kvinna som verkligen kickar rumpa än en ung man.

Egenskaperna de bör ha gäller väl inte bara för kvinnliga karaktärer, utan alla, och det är att de måste ha ett bagage, bära på något oförlöst, ouppklarat, eller ha andra svårigheter som de kan konfronteras med och är tvungna att hantera och komma över. De måste finnas något som skaver, de måste vara lite trasiga. Alltigenom lyckliga och tillfreds människor ger i alla fall mig ingenting att arbeta med.

Sedan måste de vara intressanta, ha förmågan att överraska, inte nödvändigtvis älskvärda eller lätta att tycka om, men ha en personlighet som gör att man vill tillbringa tid med dem. Förhoppningsvis i flera böcker eller säsonger”.  

Hvad er dit forhold til byen Haparanda

“Nu är det en ren kärlekshistoria. Att jag placerade Hannah och min bokserie där från början var för att jag hade besökt Haparanda i slutet på 00-talet för ett seminarium och när jag behövde en plats för min bok så dök den upp i huvudet. Jag hade en bestämd känsla av att den skulle passa utmärkt för en thriller. Dels är den placerad nära en gräns – alltid bra om man vill vidga berättande lite – dels var det en norrländsk småstad där det var lätt för mig att föreställa mig vad som skulle kunna hända om man förde in brottslighet på en nivå som de inte var vana vid.

Haparanda är dessutom inte särskilt välanvänt i svensk skönlitteratur eller populärkultur. Det är en liten, gömd, oslipad diamant. Första gången jag var uppe för research åkte jag dessutom runt en hel del till de små byarna runtom själva huvudorten och det var oerhört inspirerande och formade mycket vilka karaktärer jag sedan skapade för boken.

Efter det, under skrivandets gång, har jag tillbringat ganska mycket tid i staden och tycker verkligen, verkligen om den. Människorna har varit otroligt vänliga och positiva och ju mer jag varit där, läst på om dess fantastiska historia och lärt känna den, desto gladare är jag att jag förlade handlingen i Vargasommar dit”.

Hvad er den største forskel mellem at arbejde med tv-manuskripter og skrive romaner?

“Min arbetsprocess är ungefär likadan, vare sig jag skriver en bok eller manus. Först ägnar jag – eller vi – lång tid åt att komma på historien och på vilket sätt vi vill berätta den. I TV-världen är det nästan alltid ett måste, eftersom något bolag måste kunna läsa sig till vad det är de kommer att få och ska betala för. Men jag gör samma sak med böcker. Har skrivit en ’storyline’ för hela boken innan jag faktiskt börjar skriva. I princip kapitel för kapitel.

Sedan skiljer det sig åt… Den största skillnaden – förutom att det är så otroligt många fler ord i en bok än i ett manus – är att manuset bara är en ritning. Det är så mycket mer som ska byggas på av andra personer. Regi, foto, skådespelare, klippning… I boken är det bara jag som ska förmedla alla känslor, driva historien och beskriva allt. Bygga hela huset s.a.s.

Det ger naturligtvis en större kontroll än när det kommer in ytterligare 50 personer i processen, alla med egna tankar, viljor och önskningar, men samtidigt ska man inte glömma att jag inte alltid är den med de bästa idéerna. Att ha folk omkring sig som kan historien lika bra som jag och som man kan bolla idéer med är verkligen inte av ondo. Kör jag fast i bokskrivandet, så fastnar jag hårdare än är jag tvivlar eller fastnar i manusskrivandet”.

Tak til Hans Rosenfeldt og til Politikens forlag.